Att virka eller något…

 

Garn. Gaaaaarn. Känns på ordet och lyssna hur det låter. Visst känns det efterblivet? Efterblivet och nördigt. Minns ni den japanska garntrenden? Då alla skulle virka små gulliga Hello Kitty-figurer men oftast bara fick till Hello Fail (sök på hello kitty fail om ni inte fattar). Skit samma. Jag kan väl erkänna att jag tycker att det är kul att sticka. Men jag är sämst. Så enda anledningen att jag är sur på de som virkar fula Hello Kitty är att det påminner mig om hur sämst jag är. Fattar inte ens vilken sorts garn jag ska köpa. När jag var på ICA Maxi nyligen, för att köpa hektovis med kaviar från delikatessavdelningen så klart, fastnade jag på garnavdelningen. Jag menar inte att garnavdelningen fanns inne på delikatessen. Men ni fattar. Det var helt sjukt hur en vanlig butik kan ha en sådan gigantisk avdelning för bara garn. Hur många är det där ute som stickar egentligen? Hur kan det finnas flera olika tjocklekar för samma sorts garn? Vad gör man med allt? Varför är det där nystanet stort och det där litet? Jag fattar ingenting! Blablabla.

Det absolut värsta är när garnet går av hela tiden. Enligt insidermänniskor så är det ett tecken på att garnet är av hög kvalitet eftersom garn som inte är syntetiska har fler naturliga avslut. Sägs det. Vad vet jag. Är kanske bara något som någon lurat i mig för att personen tyckte att jag såg dum ut. Då kan den personen dra åt helvete. Jag ska göra en ful Hello Kitty åt den personen. Som hämnd.